Under & efter snittet..
Jag hamnade på uppvaket och min dåvarande man har berättat följande efteråt:
Man tog ut bebisen, som vi genast gav namnet Beatrice. Ett underbart vackert namn tycker jag och betyder så passande "Den lyckosamma", den som kommer med lycka. Det gjorde hon!
Tydligen var hon lite blå, men jag tror knappt min dåvarande man hann bli så orolig - det gick fort att få igång henne!
Jag förlöstes i vecka 33, så man tog henne snabbt till neonatalavdelningen på Östra Sjukhuset. Året var 2001, den 26 april kl.06.29..
Jag var mycket omtöcknad länge och erhört sliten MEN - jag mådde ändå bra! Havandeskapsförgiftning är precis vad det heter; en "förgiftning" under havandeskapet. När man tar ut (eller föder) barnet så är den som bortblåst! Blodtryck och allt gick tillbaka till det normala.
Jag var dock mycket, mycket trött. Det hade tärt på krafterna med en så svår grad av havandeskapsförgiftning.
På uppvaket låg jag i evinnerliga tider kändes det som, man fick inte åka därifrån förrän narkosen hade släppt helt. Till en början kunde jag inte känna mina fötter..
Min dåvarande man (vi kan kalla honom Sven) kom fram till mig med lycklig blick och något i sin hand.. Det var ett foto på vår dotter! Det blev det första jag såg av Beatrice. Bilden var rätt suddig, men det var ändå en rörande stund när jag fick fotot i min hand och såg henne. Hon som legat i min mage så länge..
När jag vaknat till ordentligt och kommit till vårdavdelningen var jag grymt envis på att vara fräsch när jag skulle träffa mitt barn för första gången. Sköterskorna undrade om jag verkligen skulle orka duscha, men jag envisades och tog mig igenom proceduren men med flera anfall av "nu svimmar jag"!! Fast lugn, det gick vägen..
Sen blev jag beordrad sängliggande och jag kördes iväg till neonatalavdelningen för att träffa min dotter Beatrice för första gången!
Jag var så pirrig..