Barnens bästa
Jag vägrar att grubbla för mycket på vad som kommer att hända eller inte hända mellan pappan och mina döttrar.
I det här, så är jag faktiskt helt maktlös. Jag kan inte förändra honom. Jag önskar att jag kunde, men så många människor har sagt till mig; man kan inte förändra en människa. Allt från barnpsykologer, till terapeuter på familjerådgivningen, till vänner och faktiskt jag själv.. säger samma sak; det jag önskar från honom (att han ska bry sig om barnen mer) kommer aldrig att ske.
Så det är lika bra att fokusera på mitt och tjejernas liv, som det är. Vi har det bra, vi har roligt tillsammans och vi har vår kärlek. Vi får dessutom massor av kärlek från min mamma och pappa, min bror och andra människor runt omkring.
Att sedan få träffa en man, som älskar barn, som har massor av empati och som vill finnas där för oss, vare sig han har egna barn eller inte.. vore underbart och kommer att ske, en vacker dag.
Det viktiga är att det känns äkta och bra.
Vart går gränsen för att överge? När har man övergett sina barn? Är det när man aldrig någonsin hör av sig till dom, från den dagen man lämnar dom? För så har det inte varit, även om det ibland går månader innan ett nytt telefonsamtal. Umgänget som knappt har skett 1 gång/ år och allt från 3 1/2 dag.. till 9 dagar (förra julen).. har ju trots allt ägt rum, så kanske ska man inte kalla det att överge?
Så här skriver barnombudsmannen i en text från 2000:
*kopierar & klistrar in*
"Barn upp till tre års ålder behöver rutiner, lugn och stabilitet. Små barn är vanemänniskor och behöver långsamt vänjas vid de nya rutiner som en separation mellan föräldrarna innebär. De allra minsta barnen som ännu inte har skapat sig en bra inre minnesbild av föräldrarna behöver en tät kontakt med den förälder de inte huvudsakligen bor hos.
I Mats Sjöstens kommentar till de nya reglerna i FB om vårdnad och umgänge framgår att ett stabilt och varaktigt förhållande till föräldrar är av väsentlig betydelse för barn. Längre avbrott i kontakten med föräldrarna medför i regel en mycket stor påfrestning för barnet. De kan få barnet att känna sig övergivet och barnets trygghetskänsla kan störas i grunden. Upprepade avbrott i kontakten med föräldrarna är också allvarligt, de kan leda till att barnets känslomässiga bindning till föräldrarna blir svagare. Barn har en annan tidsuppfattning och en annan minnesförmåga än vuxna.Först i treårsåldern får barnet en varaktig förmåga att minnas föräldrarnas existens."
//Så tolkar man den texten så är jag nog inte ute och cyklar ändå.. "Längre avbrott i kontakten med föräldrarna kan få barnet att känna sig övergivet... "
Vid pappans flytt var mina barn 1 år och 8 månader, resp 3 1/2 år... så man kan förstå Almas (den yngsta) förvirring över vem den där pappa egentligen är.. I hennes minne och hjärta finns ingen bild av honom. Hon var för liten när han "försvann". Första gången var dom ifrån varandra i 9 månader.. Dessa små barn såg inte sin pappa på NIO MÅNADER?!?! Vet ni vad det motsvarar i realtid när det gäller barns tidsuppfattning?? Det är ÅR kan jag säga..
Visst är det intressant med barnpsykologi? Nyttigt att läsa på, speciellt när man är i en separation/skilsmässa eller vårdnadstvist. Eller kanske om man känner någon som är där..
Surfa gärna in på världens bästa hemsida när det gäller sådana här frågor:
http://www.famratt.com
Ni får gärna kommentera inläggen, ordet är fritt!
skriven
Läste nånstans att det kan ta år (tror det var ca 5)för ett barn att anpassa sig till en ny miljö även om manflyttar inom samma område, så vad sjka det inte ta att anpassa sig till en situation där det som borde vara ens största stöd plötsligt försvinner!!! Nä jag kan inte heller förstå. Det är ju så enkelt att hålla kontakt idag. Har man bra dator kan man ju skriva små hälsningar varje dag. Gör ju jag och din bror nästan varje dag fast vi bor på varsin sida av centrum.Näää, kan han fortfarande gå omkring och tro att han inte får/att du inte vill el har han bara gett upp. Kan man ge upp sina barn??? Nä barn är livets största gåva och väl värt att ta vara på. En dag är det försent.
Kram /Lisbet