Pappa på vift..

Jag får säga att barnens pappa har ringt 2 dagar i rad, men ingen av töserna vill prata med honom.. känns ju roligt att han försöker, fast förståeligt att barnen inte har lust att prata i telefon. Dom vill ju knappt prata med MIG när jag ringer ibland när man är ifrån varandra. Barn är så mycket HÄR och NU, dom vill SE den dom pratar med, det har jag varit inne på förr.
Åtminstone är det så för små barn. Sen vet ju vem som helst, att människor man träffar sällan och som inte engagerar sig i ens liv, dom känner man ännu mindre driv/lust att prata med i telefon..

Jaa.. hur ska det gå egentligen?
Jag tog till all ork jag bara kunde sist vi talades vid (jag och pappan) och frågade honom; "NÄR ska du egentligen träffa flickorna nästa gång?"..
Kan ju säga att jag fick inte det svar jag önskade, men väl det svar jag hade förväntat mig.. På den nivån är det. Illa, illa.
Jag känner bara att tiden rinner ifrån oss, snart är det verkligen helt jäkla kört för pappan att få någon relation till sina barn. Dom blir äldre, mer medvetna och får högre krav på honom. Hur ska dom känna lust till kontakt när den är så bristfällig?

Det allra svåraste; hur ska dom få lust att vilja resa ner till Skåne igen?
Så sent som idag, när vi lunchade på Tasty Burger, så pratade barnen om sin farmor i Skåne (där dom bodde med sin pappa förra julen när dom var ner)..  Det var sorgligt att höra det dom berättade.. jag blir så paff; hur kan man säga/behandla sina barnbarn så, när man inte setts på 2 1/2 år?!? Jag vill inte skriva ut här exakt vad som sas.. det var inte det värsta man hört direkt, nejnej.. men ändå kränkande (för mina döttrar).
Jag säger bara en mening, så har jag sagt allt: Brist på empati.
Empati är så viktigt. Förmågan att förstå hur andra människor känner, kunna relatera till hur dom känner/tänker/agerar..
För mig är det så självklart. Kan inte förstå att vissa människor där ute knappt har någon (empati)..

Mina döttrar är det finaste jag har, jag önskar dom det bästa. Jag hade önskat dom en far som bryr sig, som finns här.. eller som åtminstone hälsar på dom då och då.. och då menar jag inte bara 1 gång per år..
Snart kommer det mer frågor från dom.. och vad sjutton svarar man på en fråga som; "Varför flyttade pappa till Skåne?"
När man inte ens kan fatta det själv. "Han längtade efter sin mamma och pappa", håller inte länge till.
Det som gör mest ont, är att det är JAG som får städa upp och ta smällen av hans agerande.. JAG, som inte ens ville att han skulle flytta. JAG som inte vill något hellre än att han ska träffa sina barn OFTA.
Men den mest intressanta frågan är fortfarande; HUR LEVER MAN MED SIG SJÄLV NÄR MAN HAR ÖVERGIVIT SINA BARN?
Tell me, någon.
?

Tack för ordet,
Åsa

Kommentera här: