.. pappa på vift..

.. (del femtioelva)..

Jaha.. inte ett ljud från pappan (den biologiska).. igen..
Det sista vi "hörde" var inbjudningskortet som damp ner i lådan.. ni vet det där som inte kändes så megainbjudande för ett barn.. Texten skapade både förvirring och oro hos döttrarna, det kunde jag se..

Men varför slutade han ringa.. igen..?

Vet ni, min "kamp" för att den biologiska pappan till mina döttrar ska ha kontakt med barnen, tar aldrig slut.. jag hoppas.. börjar tro.. tappar tron.. hoppas.. börjar tro... tappar tron..
.. och snart tappar jag även hoppet om det inte sker en förändring jävligt snart..

Hur många gånger ska jag och döttrarna få hoppet om en kontakt och en chans till en relation.. grusat.. precis när vi trodde att vi var så nära?

*suckar besviket*

Kom aldrig till mig och påstå att blod är tjockare än vatten, för det är det fan inte!

Att få kalla sig förälder borde inte vara en självklar titel, som man tar sig bara för att man avlar ett barn.. nehej, en förälder är någon som är DÄR för barnet.. någon som BRYR sig.. som tar del av barnets vardag..
Att kalla sig förälder borde vara en titel man får FÖRTJÄNA.
Right?

Jaja..

//
besviken mamma
1 Anonym:

skriven

Jag har bara träffat min biologiska pappa två gånger i mitt liv och jag ser honom som en spermadonator istället.

Eftersom han uppenbarligen inte ville ha något barn så är jag glad att han insåg det försent. Jag lever och mår gott och vad han gör spelar faktiskt ingen roll. :)

Tänk på alla adopterade barn som växer upp utan en enda biologisk förälder och klarar sig jättebra. Det är som du säger: Blod är inte alltid tjockare än vatten. Strunta i honom, både för din och tjejernas skull. Din energi behövs till så mycket annat.

2 Åsa (bloggägaren):

skriven

Hej,

Tack, dina ord både peppar och tröstar. Du har helt rätt och vet du, mina döttrar har ju turen att ha världens bästa bonuspappa!

: )



Kram

Åsa

Kommentera här: