En tanke till en vän..
jag förstår att du går igenom den kanske jobbigaste perioden i ditt liv just nu. Jag har själv varit där, jag vet hur tungt det är. Sorgen när ett förhållande brister kan vara nog så stor, men när förhållandet brister och man har gemensamma barn - då är det 7 resor värre..
Jag kan bara säga hur jag själv kände...
Jag kände sorg över att barnen skulle växa upp med separerade föräldrar. Jag kände sorg över att jag låtit mig fara så illa, sista året/åren innan skilsmässan.. Jag kände sorg över att drömmen om "levde lyckliga i alla sina dar" inte skulle gälla oss..
Det var tungt, det var jobbigt, det var slitsamt. Dessutom var Alma bara 1 år och 4 månader, och Beatrice var 3 år..
Visst, de kanske inte förstod så mycket av vad som skedde och det kanske kan kännas lite som en lättnad..?
Men å andra sidan så behövde/krävde de mycket mer av mig som förälder än vad ett äldre barn gör.. Jag var tvungen att orka ta hand om Alma när hon vaknade om natten, tvungen att trösta Beatrice om hon vaknade av mardrömmar, tvungen att gå upp och fixa blöjor, frukost, mellanmål, blöjor, lunch, blöjor, middag, blöjor.. tvätt, dusch osv..
Samtidigt skulle man ta itu med den känslomässiga storm som råder vid en separation/skilmässa..
Jag kan säga att det var en jobbig tid, men det gick! Jag är defintivit inte martyrtypen, jag har inte gjort något "extra" eller "speciellt", nej jag har bara agerat så gott jag har kunnat.
Ibland var jag en dålig mamma och skrek åt mina barn, ibland var jag en toppenmamma som glatt lekte, städade och lagade maten.. samtidigt.. : )
Jag vill skänka kvällens sista inlägg till alla dessa separerade/skilda/ensamstående föräldrar som gör ett jättejobb! Ni är toppen! Ni klarar det här!
När det känns som om man har nått botten, så kan det bara bli bättre - jag lovar.
Ni är starkare än ni tror även om ni är less att höra det.. jag vet.. Ibland har man bara lust att skrika till folk; "sluta - jag ÄR inte stark!! Jag känner mig ledsen, nedstämd och svag!"...
Det är okej att erkänna att man känner sig svag, att göra det är en styrka..
Jag tänker på er,
Åsa