Rundar av..

Nej hör ni, nu rundar jag av..
Jag vet att mitt engagemang för barnens rättigheter har genomsyrat inläggen ikväll.. men jag behövde få skriva av mig.
Jag önskar ju så mycket att alla föräldrar där ute, skulle ta sitt ansvar. Det står faktiskt i lagen att barnens bästa ska gå först..
En lag som dessvärre är svår att efterleva..

Annat nu:
En dag med en superhärlig mysstund med tjejerna på morgonen, kanonbra med folk i butiken under Skyltsöndag och paltmiddag hos mor och far - TACK mamma och pappa!
Tjohoo, jag känner mig helnöjd.

Imorgon är det en ny dag - och det ska bli hur kul som helst!

Goa kramar
Åsa

Barnens bästa


Jag vägrar att grubbla för mycket på vad som kommer att hända eller inte hända mellan pappan och mina döttrar.
I det här, så är jag faktiskt helt maktlös. Jag kan inte förändra honom. Jag önskar att jag kunde, men så många människor har sagt till mig; man kan inte förändra en människa. Allt från barnpsykologer, till terapeuter på familjerådgivningen, till vänner och faktiskt jag själv.. säger samma sak; det jag önskar från honom (att han ska bry sig om barnen mer) kommer aldrig att ske.

Så det är lika bra att fokusera på mitt och tjejernas liv, som det är. Vi har det bra, vi har roligt tillsammans och vi har vår kärlek. Vi får dessutom massor av kärlek från min mamma och pappa, min bror och andra människor runt omkring.
Att sedan få träffa en man, som älskar barn, som har massor av empati och som vill finnas där för oss, vare sig han har egna barn eller inte.. vore underbart och kommer att ske, en vacker dag.
Det viktiga är att det känns äkta och bra.

Vart går gränsen för att överge? När har man övergett sina barn? Är det när man aldrig någonsin hör av sig till dom, från den dagen man lämnar dom? För så har det inte varit, även om det ibland går månader innan ett nytt telefonsamtal. Umgänget som knappt har skett 1 gång/ år och allt från 3 1/2 dag.. till 9 dagar (förra julen).. har ju trots allt ägt rum, så kanske ska man inte kalla det att överge?

Så här skriver barnombudsmannen i en text från 2000:
*kopierar & klistrar in*

"Barn upp till tre års ålder behöver rutiner, lugn och stabilitet. Små barn är vanemänniskor och behöver långsamt vänjas vid de nya rutiner som en separation mellan föräldrarna innebär. De allra minsta barnen som ännu inte har skapat sig en bra inre minnesbild av föräldrarna behöver en tät kontakt med den förälder de inte huvudsakligen bor hos.

I Mats Sjöstens kommentar till de nya reglerna i FB om vårdnad och umgänge framgår att ett stabilt och varaktigt förhållande till föräldrar är av väsentlig betydelse för barn. Längre avbrott i kontakten med föräldrarna medför i regel en mycket stor påfrestning för barnet. De kan få barnet att känna sig övergivet och barnets trygghetskänsla kan störas i grunden. Upprepade avbrott i kontakten med föräldrarna är också allvarligt, de kan leda till att barnets känslomässiga bindning till föräldrarna blir svagare. Barn har en annan tidsuppfattning och en annan minnesförmåga än vuxna.Först i treårsåldern får barnet en varaktig förmåga att minnas föräldrarnas existens."

//
Så tolkar man den texten så är jag nog inte ute och cyklar ändå.. "Längre avbrott i kontakten med föräldrarna kan få barnet att känna sig övergivet... "

Vid pappans flytt var mina barn 1 år och 8 månader, resp 3 1/2 år... så man kan förstå Almas (den yngsta) förvirring över vem den där pappa egentligen är.. I hennes minne och hjärta finns ingen bild av honom. Hon var för liten när han "försvann". Första gången var dom ifrån varandra i 9 månader.. Dessa små barn såg inte sin pappa på NIO MÅNADER?!?! Vet ni vad det motsvarar i realtid när det gäller barns tidsuppfattning?? Det är ÅR kan jag säga..

Visst är det intressant med barnpsykologi? Nyttigt att läsa på, speciellt när man är i en separation/skilsmässa eller vårdnadstvist. Eller kanske om man känner någon som är där..
Surfa gärna in på världens bästa hemsida när det gäller sådana här frågor:
http://www.famratt.com

Ni får gärna kommentera inläggen, ordet är fritt!

Pappa på vift..

Jag får säga att barnens pappa har ringt 2 dagar i rad, men ingen av töserna vill prata med honom.. känns ju roligt att han försöker, fast förståeligt att barnen inte har lust att prata i telefon. Dom vill ju knappt prata med MIG när jag ringer ibland när man är ifrån varandra. Barn är så mycket HÄR och NU, dom vill SE den dom pratar med, det har jag varit inne på förr.
Åtminstone är det så för små barn. Sen vet ju vem som helst, att människor man träffar sällan och som inte engagerar sig i ens liv, dom känner man ännu mindre driv/lust att prata med i telefon..

Jaa.. hur ska det gå egentligen?
Jag tog till all ork jag bara kunde sist vi talades vid (jag och pappan) och frågade honom; "NÄR ska du egentligen träffa flickorna nästa gång?"..
Kan ju säga att jag fick inte det svar jag önskade, men väl det svar jag hade förväntat mig.. På den nivån är det. Illa, illa.
Jag känner bara att tiden rinner ifrån oss, snart är det verkligen helt jäkla kört för pappan att få någon relation till sina barn. Dom blir äldre, mer medvetna och får högre krav på honom. Hur ska dom känna lust till kontakt när den är så bristfällig?

Det allra svåraste; hur ska dom få lust att vilja resa ner till Skåne igen?
Så sent som idag, när vi lunchade på Tasty Burger, så pratade barnen om sin farmor i Skåne (där dom bodde med sin pappa förra julen när dom var ner)..  Det var sorgligt att höra det dom berättade.. jag blir så paff; hur kan man säga/behandla sina barnbarn så, när man inte setts på 2 1/2 år?!? Jag vill inte skriva ut här exakt vad som sas.. det var inte det värsta man hört direkt, nejnej.. men ändå kränkande (för mina döttrar).
Jag säger bara en mening, så har jag sagt allt: Brist på empati.
Empati är så viktigt. Förmågan att förstå hur andra människor känner, kunna relatera till hur dom känner/tänker/agerar..
För mig är det så självklart. Kan inte förstå att vissa människor där ute knappt har någon (empati)..

Mina döttrar är det finaste jag har, jag önskar dom det bästa. Jag hade önskat dom en far som bryr sig, som finns här.. eller som åtminstone hälsar på dom då och då.. och då menar jag inte bara 1 gång per år..
Snart kommer det mer frågor från dom.. och vad sjutton svarar man på en fråga som; "Varför flyttade pappa till Skåne?"
När man inte ens kan fatta det själv. "Han längtade efter sin mamma och pappa", håller inte länge till.
Det som gör mest ont, är att det är JAG som får städa upp och ta smällen av hans agerande.. JAG, som inte ens ville att han skulle flytta. JAG som inte vill något hellre än att han ska träffa sina barn OFTA.
Men den mest intressanta frågan är fortfarande; HUR LEVER MAN MED SIG SJÄLV NÄR MAN HAR ÖVERGIVIT SINA BARN?
Tell me, någon.
?

Tack för ordet,
Åsa