Forts. "Vänta barn"

Har glömt fortsätta min historia om min andra graviditet och förlossning..
För att ni ska påminnas om vart vi stannade, så kopierar jag in sista stycket.
Är ni med?
*klistrar in*
"Men så fick jag havandeskapsförgiftning. Igen. Usch, vad dåligt man mår. Huvudvärk, yrsel, ögonflimmer, illamående och allmänt för jävligt mår man..
På självaste nyårsafton 02/03 åkte vi in akut till Sunderby sjukhus. Då mådde jag så dåligt och blodtrycket var så högt att man la in mig..
Calle, som jag då var gift med, hade Beatrice att se efter så han åkte hem efter ett tag. Så ensam som jag kände mig den nyårsaftonen, det har jag nog aldrig varit med om..

Forts följer.."

Såklart så ville man från sjukhusets sida dra min graviditet så länge som möjligt, precis som förra gången.. för att barnet skulle få "bakas klart" ännu mer..
Jag blev bara sämre och sämre, och sa till personalen med sträng stämma: "Jag vägrar att ni drar ut på det här lika länge som förra gången. Det var hemskt, jag blev helt slut och nu har jag dessutom ytterligare en liten att ta hand om när jag kommer hem från BB".
Trodde inte att det skulle ha sådan effekt, men nästa morgon kommer det in flera stycken från personalen och jag känner direkt att något är på gång..
"Vad händer?", undrar jag.
"Du ska snittas idag".. "Snart, klockan 10.00. Vi måste förbereda dig. Duscha dig, sen ska vi raka dig och så får du en kateter". (heter det så?)
SHIT vad paff jag blev. Men ändå lättad. Fast pirrig och lite orolig..
"Vi måste ringa hit Calle!!", kommer jag på. Vi ringer Calle och han skyndar till sjukhuset.
Han hinner i tid.
Den här gången går det att låta mig vara vaken under snittet. Vid första graviditeten hade jag så mycket vätska över hela kroppen att det inte var möjligt att lägga någon Epidural.
Vi åker in på operation. Man lägger bedövningen och testar sedan med en isbit om jag känner kylan.. när jag reagerar som dom önskar så lägger man ner mig och börjar..
Det är en MYCKET skum känsla, kan jag säga. Att bli snittad när man är vaken..
Jag beordrade Calle;
"PRATA!"
"Vad ska jag prata om?", undrar han förvirrat.. han är också tagen av situationen såklart..
"PRATA OM VAD SOM HELST, BARA DU PRATAR!!"
Så Calle sätter igång och rabblar vad som har hänt där hemma under morgonen, vilka flingor dom stoppade i filet osv.. jag tyckte bara att det var så skönt att lyssna till hans röst istället för att tänka på vad man gjorde med mig..
"WOUAAAAH!!!", ropar man plötsligt..
Sköterskan ser paniken i mina ögon.
"Eh.. det kom lite blod.. men MEST vätska, det är INGEN fara"..
Oookey.. kändes minst sagt olustigt..
Dom bökade och stökade och jag kände ingen smärta, men jag KÄNDE hur kroppen gungade fram och tillbaka lite, när dom skulle plocka ut henne.. hon var ju stor.. 4004 g.
Äntligen var dom klara!
Jag fick titta på lilla Alma i säkert 20 sekunder.. sen försvann dom med henne till 56:an..
Det var då jag började undra, vad det var för mening med att vara vaken under snitten?! Jag fick ju knappt se henne ändå.. Menmen, 20 sekunder är ju bättre än inget..

Sen börjar man pyssla med att stänga luckan på magen..

forts följer...